Den 12/9 klockan 15.30.........
Hur kan det komma sig att ett besked kommer så obarmhärtigt?
Själv satt jag ensam på altanen, skulle läsa veckobrevet Tilda hade med sig från skolan. Kände mig lugn och avslappnad för en gångs skull. Knackade på dörren och jag öppnade. Där stod två poliser...
Förstod ingenting.
Min första tanke var "Har jag gjort nåt?"
Dem frågade mig om jag var den och den, hör mig själv säga ja till allt. Frågar om jag har en son som heter Matias, då började jag ana. Skrek JA. Har det hänt nåt???
Dem svarade att han har förolyckats i Finland. Vad då förolyckats? Skadad?
Jag förstod inget. Tilda kom inspringande, jag skrek, Tilda skrek. Jag sprang ut och höll för öronen och skrek "INTE MIN MATIAS!".
Mina ben bar mig inte, säckade ihop därute.
Polisen och en granne hjälpte mig in, grannen tog hand om Tilda.
Jag förstod ingenting, inget.
Polisen sa att Matias hade blivit påkörd av ett tåg, jag fattade inte vad dem sa.
Lämnade poliserna i hallen och gick in på mitt rum och skrev ett mail...??!!!
Så funkar man kanske i chock, jag gjorde så. Minns det mailet så väl och har det kvar...
"Hjääälp, det står två poliser i min hall och säger att Matias är påkörd av ett tåg!"
Därefter ut till poliserna igen, som stod helt villrådiga, inför min reaktion. Vad trodde dem? När dem kommer med ett sådant bud?
Varför fanns det ingen form av hjälp tillgänglig för mig redan innan dem kom? Dem kom i polisbil och i full mundering, dvs i poliskläder.
Tycker att man ska och måste ha förberett lite runtomkring innan man kommer!
Poliserna var så vänliga, rara och tafatta inför detta, så jag lägger ingen börda på dem. Dem stannade hos mig tills alla hade kommit hit.
Återigen gick jag in och skrev ett mail kort "Matias är död", tänk, i all detta kaos skriver jag MAIL??!!!
Förstår inte det.
Polisen ringde socialjour(kanske skulle man ha förberett sånt innan???), jag ringde bror,
väninna och nån mer. Adrian hämtades på dagis av min fd. Alla kom, utom Matias.
Panik och funderingar på hur Matias pappa skulle meddelas. Bror gjorde det. Sen bar det iväg, efter en oändlighet till sjukhuset. Där var jag från den hemska dagen 12/9 till den 18-19/9 då jag åkte hem.
Begravningen är över, men chocken lever jag i, längtan, saknaden och den outhärdliga smärtan efter min Matias.
Ja, den första tiden vad ska jag säga.. Det är fortfarande den första tiden för
mig.
Barnen fick vara hos en stödfamilj, som dem känner innan, mina tjejer fick vara
hos Gittan, uppfödaren till Vimsa. Minns att allt var så kaotiskt här. Allt skulle
ordnas på nåt sätt och jag begriper inte hur vi fick allt att funka.
Jag hamnade på sjukhuset. Dem första dagarna där var enbart chock, chock,
chock. Är tacksam att jag kunde vara där, för jag hade aldrig klarat av dem första dagarna härhemma.
Kvällen den 12/9 kom det en präst, vi gjorde iordning ett bord till Matias, tände
ljus, en blomma kom fram och Matias studentfoto, det som ni kan se på första
sidan här. Hade med mig ett litet kort. Om jag förstod...? Neeeej, långt ifrån, men förstå nej, det har jag än idag inte gjort! Kommer aldrig att göra.
Min bror var med mig, likaså Peter (dem små barnens pappa). Jag stannade kvar. Slut och i chock.
Kunde inte sova, inte slappna av, minns att jag bara skakade, svettades, frös och flåsade
Det kunde inte, inte vara sant! Den första natten var det en sjuksköterska som satt inne i mitt rum, hon bäddade om mig, ja sådär som man gör med barn - jag kände mig så liten och ynklig. Så liten. Så liten.
Hon satt i mitt rum i en fåtölj, jag kunde kisa lite med ögonen och möttes direkt av hennes vänliga, mjuka ögon.
Jag trodde att jag höll på att bli tokig! Somnade sen av ren utmattning.
Mer en annan dag.....
Vaknade på morgonen efter några timmars sömn, och första tanken var "Nej, det kan inte vara sant!" Hela jag var i uppror, hela jag. Många blev telefonsamtalen under tiden jag låg på sjukhuset. Var ju tvungen och ringa och berätta..berätta det hemska. Minns att jag emellanåt bara grät och grät i telefon. Många var det som grät tillsammans med mig i telefon.
Personal som jag kunde rycka tag i när smärtan blev för obarmhärtig. Minns att jag en gång efter att ha varit i kafeterian - när jag kom uppför trapporna till avdelningen, då, då slutade benen bära mig igen. Jag skrek och grät rakt ut tillsammans med personal som försökte hjälpa mig - dem var helt underbara.
Fick besök, andades och gick som i en dimma. Kunde inte äta nåt, inget dem första dagarna. Drack iste, kaffe och cigarett efter cigarett. Ingenmedicin mer än till natten för att få sova. Smärtan jag upplevde, så otroligt grym.
Vet att några var här, här hemma hos mig då natten mellan den 12-13/9..För ingen förstod, ingen ville ta in det som skett. Många var dem som ville få höra mig säga "Nej, nej klart det inte är sant!" Tyvärr, tyvärr så var det sant och är sant.
Möten avlöpte varandra på sjukhuset, mycket skulle ordnas. Matias skulle hem...Hem. Min bror, Tommy, tog tag i så mycket som varken Jukka eller jag kunde/orkade - vi fattade inget.
Jukka kom.
Begravningsbyrån kom..Vad ville dem?? Ja, det var min känsla. Annons gjordes, Varför?? Tider för begravning pratades det om, vad då begravning? Flöt bara med, gjorde det som måste göras...
Min första spontana reaktion var, bland andra, "Jag åker inte hem mer! Jag måste flytta, jag kan inte vara hemma längre, Matias saknas!" Så kände jag.
Minns att jag skrek/snyftade på fredagen redan "Ingen, Ingen får se min Matias - ingen! Varför ska man se honom nu för? Neeeej, ingen!" Jukka och jag pratade om det att se, säga farväl, men vi behövde inga ord oss emellan..Vi visste hur vi ville och så blev det, ingen har fått se Matias efter olyckan.
Försökte få grepp om vad som hade skett, vad hade hänt??
Tommy, ringde till Finland, polisn där och militärförläggningen, och berättade sen för mig. Matias på fest, kvällspermission, date med flickvän, han åkte med en kompis, Matias gick därifrån glad och lycklig, vi vet inte varför han gick därifrån. Vi tror att han gick ut för att ta en nypa luft och sen gå in igen. Tror att han inte hittade tillbaka, gick vilse, han var i stad där han aldrig har varit.
Hur han hamnade vid tågspåret, vet vi inte heller. Men efter all utredning som gjorts så tyder allt på att Matias skulle gena över tågspåret...En genväg...Fanns inget staket där, sprängsten mellan spåren, ramla, kurva, tåg, 2 sekunder sen var..Matias borta........
Tungt, tungt, tungt återkommer återigen en annan dag..