23/10

Har inte fått ett endaste tecken sen jag var på apoteket, det gör ont. Vill så gärna "höra av" honom!
Men en väninna till mig sa att du är för trött, för förtvivlad och för ledsen
och du söker honom för intensivt.

Jag vill inte "släppa honom" än, kommer inte att göra det på et bra tag, det vet
jag, sen nån gång men inte nu.
Han får inte lämna mig än. Jag vet att jag sen kanske måste, men inte nu, inte nu.

Som ni kanske förstår har jag en tro.

Jag tror på att våra själar lever vidare för att sen återigen komma tillbaka på nåt sätt.....
Jag vet det, det är min tro.
Jag vet också för att Matias ska kunna göra det måste jag släppa honom, men det gör jag inte ännu.

Vi, jag, du alla, alla är vi bara skal, förpackade i den kropp vi nu har till låns.
Meningen, näe, det vet jag inget om.
För mig finns det absolut ingen mening med detta, att Matias så brutalt togs ifrån mig.

Kärleken till Matias är stark kommer alltid att vara. Jag tror även på det så egentligen simpla, men så svåra.. Att kärleken överbrygger allt, det är det vi ska leva för och med,
kärlek.

Jag brister av sorg, brister, brister, brister, sen reser jag mig en stund, en kort stund för att återigen brista. Jag är helt knäckt.

Den tanken som är så fruktansvärt horribel, som jag slår ifrån mig, den får nudda mig ett kort, kort ögonblick är,

att jag aldrig, aldrig mer får se honom här i livet,
höra hans underbara skratt/fniss,
hans lukt,
stå på tå för att pussa,
inte kunna smeka honom över armen eller i nacken då han sitter vid sin dator,
inte kunna ropa på honom för att vi ska äta,
inte kunna be honom gå ut med hundarna,
se honom busa med dem små,
inte kunna prata, inte höra hans röst mer - så jävla definitiv är döden!!!

Och jag hatar den!