Vet inte hur jag har kunnat, hur jag har förmått känna glädje idag.
Glädje, på ett annat sätt nu.
För sorgen, saknaden och smärtan finns där
hela, hela tiden, blandat på nåt konstigt sätt
med det som kallas glädje...

Tårarna har hållit sig borta, men ångesten, smärtan
och värken efter dig Matias,
den finns där hela tiden, alltid.

Nu är det natt och då kommer det ännu mer obarmhärtigt,
slår mig hårt, hårt i magen.
Saknaden efter dig. Alla tankar.
Tårarna, gråter tyst för att inte väcka barnen.

Hur ska jag kunna leva utan dig?
Undrar så hur, men ser ju att dagarna går
Förstår det inte.

Famlar runt i tillvaron
utan dig...
Det förstår jag inte
Men kanske det är så, att jag inte ska eller
behöver förstå allting..........

Känns som om jag inte orkar ett enda steg till -
trots det så tar jag stegen,
men dem är tunga.

Tappar ord, blir mållös, glömmer och vill
inte veta..Vill inte, men tvingas.

Tänk om jag kunde vrida allt tillbaka,
tillbaka till då jag hade alla mina barn här -
i livet

Älskar dig in i evigheten, saknar dig i
oändlighet.
Känner mig så ensam, rådlös och
vilsen.
Jag värker, kommer alltid värka.

Natten är återigen tung, .

*står på tå, kram och puss på halsen*