Älskade Matias..
Idag, idag är det exakt 3 månader sen vi träffades sist.
Idag för 3 månader sen kom du in till mig och sa "Jag ska åka idag", du hade ju haft permission.
Den 3 september åkte du, och tänk vi får inte träffas mer här. Den permissionen blev ju inte riktigt som du och jag hade önskat.
Du hade ju så ont i din arm. Inflammation, först penicillin och sen nytt sjukhusbesök, då du blev inlagd. Du fick penicillindropp och smärtstillande.

Minns du hur bråttom du hade att hinna med bussen till Stockholm för vidare färd till Finland?!
Helt otroligt, himla envis var du - i vanlig ordning! :-) Läkaren sa stopp och jag andades ut.
Tyckte det var så skönt att du skulle få vara hemma lite extra, trots din onda arm.
Blev två dagar extra sen ville du absolut iväg. Plikten kallade, som du sa, "Jag kan iallafall vara med på lektionerna!"
HerreGud, envisare "unge" får man leta efter! :-)

Minns också då jag ringde till dig, på söndagen då var du hos din pappa. Jag pratade med Jukka och han sa att armen var värre, hörde dig ropa i bakgrunden:
"Det är den inte alls det! Nu överdriver ni bara!" :-))))))) Jag bokade tid, ringde tillbaka till er för att tala om tiden.
När Jukka bekräftade tiden, högt, hörde jag dig återigen i bakgrunden: "Neeeeeeeeeej, lägg av det behövs inte, det ordnar sig!" :-)
Minns min djupa suck och att jag tyckte det var skönt att Jukka skulle ta det med dig,
dvs få iväg dig till sjukhuset. Jag pratade med dig och du suckade "meeeen mamma, lägga av, det ordnar sig!" Du ser, din devis kom alltid fram! Envisare än envisare! Känner hur jag sitter och småler lite nu när jag berättar om hur du är, hur du var.

Så otroligt envis ibland, gick din egen väg! Absolut, helt och hållet - du var så mycket och så äkta, alltid.

Din onda arm gjorde ju att du var hemma hela fredagskvällen här. Ja, du hade planerat annat, men du hade så ont!
Kompisar ringde och du ringde. En av dina vänner var ju här.
Jag lagade god mat, dukade lite extra mysigt och vi åt sent.
En härlig, underbar stund då vi åt och pratade, ja "ropade" till varann ibland för att överrösta barnen. :-))
Dem hade ju så mycket, så mycket att berätta för dig, fråga dig och ja, deras lycka var stor.
Tilda fick ju visa dig hur hon kunde cykla på sin nya cykel - det var lycka, en stolt lillasyster och en stolt storebror som hejjade på och uppmuntrade henne.
Lycka, glädje!

Nu är det jag och barnen utan dig Matias. Tänk idag har jag upprepat orden, orden högt ensam härhemma "Matias är död!, Matias är död!" Smärtar och värker, men du är ju död. Fysiskt, men inte i våra hjärtan,vår kärlek till dig är så otroligt mycket större.
Älskar, älskar, älskar dig in i evigheten, Matias.

Saknar dig.

*Står på tå kram och puss på halsen*
Mamma