Idag har jag fått lov av en mamma, att få låna hennes ord. Hennes ord som visar hur det är, ord som jag fastnade för direkt då jag läste de.
Läs, begrunda och jag ber dig, ta dig tid, framförallt tid - såhär är det för oss, trots att det "ju har gått ett helt år".

Tack för att jag får låna dina ord!

"Snart har ett år gått sedan vår son gick bort och försvann in i evigheten. Ett jävla år, ett hemskt år. Ett märkligt år och ett år fyllt av erfarenheter man inte vill ha eller ens önskar sin värsta fiende.

Jag har under det här året skrivit mer än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Dagböcker, texter, debattinlägg på olika internetforum, mail mm mm. Jag har fått oerhört mycket stöd och hjälp från många håll men också mött oerhört mycket oförstående människor som inte vill/kan förstå eller se saken ur annan synvinkel än sin egen.

Jag brukar kalla dessa oförstående för strutsmänniskor. Såna som tror att det som inte syns, det finns inte. Såna som tycker att jag borde dölja min sorg bara för att DE tycker att den är jobbig. Såna som älskar uttryck som "Gå vidare", "Ta tag i" och som ivrigt propagerar för att vi måste städa undan min sons saker, sälja, ge bort eller kasta. Flytta är också populärt, börja om. Hur då? Vad menar de? Vad är det som vi ska lämna bakom oss.

Minnena? Varför då? Varför ska vår son till varje pris suddas bort ur vår vardag?

Vi som kämpar varje dag för att leva, arbeta och gå i skolan, vi vill fan inte höra att det är dags att gå vidare.

Vad tror de att vi gör? Hade vi inte gått vidare hade det ju varit hur enkelt som helst att följa vår son in i evigheten. Men det gjorde vi inte.

Ska jag berätta något för dig?

Ska jag berätta för dig hur det känns att ha de hemska bilderna från IVA ständigt på näthinnan?

Ska jag berätta för dig om hur jag förebrår mig själv varje dag för att jag för sent förstod hur sjukt mitt barn var.

Hur jag ger mig själv skulden för att ambulansen kallades för sent då jag trodde på det som de sa när vi ringde sjukvårdsupplysningen.

Ska jag berätta för dig hur hemsk det är att vakna av att man gråter hejdlöst. Eller att man vaknar för att ens älskade i sängen bredvid gråter. Eller vill du veta om mardrömmar som är så hemska att man vaknar med en skräck sådan att man tror att man ska dö. För att sedan inte våga röra sig, inte våga somna om heller.

Ska jag berätta för dig om maktlösheten man känner när man ser sina andra barn sörja sig sjuka av längtan samt magra för att livslusten inte finns längre. Och då veta att man kan göra så lite eller inget alls för att mildra smärtan för dem.

Ska jag berätta för dig om hjälplösheten jag känner när jag hör hans syster gråta, men veta att hon kommer att förneka det stenhårt om jag går in - för hon vill inte oroa mig.

Ska jag berätta för dig om Mannen i mitt liv, sonens pappa, som nu är grå och trött och ledsen. Eller om hur grå och trött och ledsen jag själv känner mig alla dagar.

Hur vi ändå försöker skoja till det. Roa oss, äta gott, mysa i soffan med Dottern men hur leendena ändå aldrig når ögonen.

Ska jag berätta för dig hur arg man blir av ingen anledning alls. Eller hur det känns att bara börja gråta okontrollerat helt plötsligt.

Ska jag berätta för dig hur svårt det är att klara vardagen när alla tankar ständigt är hos det älskade saknade barnet. När det känns som att inget ändå spelar någon roll.

Ska jag berätta för dig om hur det känns att ha ständigt ont i bröstet av paniken.

Ska jag berätta för dig hur ledsen man blir när den som man betraktat som sin bästa vän inte hört av sig alls varken vid dödsfallet eller senare. Trots att jag skickat både sms och mail. Barnen hennes hälsar och pratar när vi möts.

Ska jag berätta hur hemskt det kändes när det damp ner ett brev med sonens obduktionsprotokoll.

Eller när fotografierna från kapellet kom. Eller hur det kändes att titta på bilder från ett par gamla filmer som blivit liggande ett tag men som slutligen framkallades.

En del av dem hade sonen själv knäppt.

Ska jag berätta för dig hur hemskt svårt det var att tillsammans med familjen bestämma vilka sånger som skulle sjungas på vår sons begravning.

Vilken dikt. Vilken präst, vilken kista och vilken urna. Blommor.Vilken gravsten och vad ska det stå på den. Hur dödsannonsen skulle se ut.

Gravplats, javisst ja, ner till den fula kyrkogården, går runt med en glättig vaktmästare, skriva papper och sedan försöka fatta att de ska gräva ner vårt BARN där...

Ska jag berätta för dig om hur svårt det är med ALDRIG MER? Fattar du?

Aldrig mer ska jag se, känna, tala med mitt barn. Aldrig känna hans doft. Aldrig mer höra hans röst.

Aldrig, aldrig mer.

Ska jag berätta för dig om hur lurad man känner sig? Lurad på avslutningar, födelsedagar, jular, studenten, stolthet över körkort och vunna segrar. Lurad på att bli farmor, lurad på allt.

Ska jag berätta om hur det känns när man dukar för fyra av bara farten. Fast vi är ju bara tre här hemma nu.

Ska jag berätta hur det känns när man faktiskt tar sig för med att göra något och så dyker plötsligt tanken upp att "Det här borde vi ha gjort medan vår son levde för det här hade han tyckt om"

Ska jag berätta för dig om hur sorgen ständigt gör sig påmind i allt jag gör eller inte gör.

Hur omöjligt det känns att göra vissa saker som betydde mycket för oss förr. Hur svårt det är att fylla dagen med något som inte ger smärta.

Ska jag berätta för dig. ??

Men för Er som förstår behöver jag ju inget berätta. Och för de andra. Ja, det kan faktiskt kvitta."

Tack...för att jag får låna dina smärtsamma rader..tack.

Omgivningen

Omgivningen, omgivningen är så jobbig att möta, tvingas handskas med.
Ja, omgivningen, de som inte vet vad de pratar om! Får hela tiden gå i försvar för mig själv, min sorg min längtan, barnen de små, deras längtan, jag blir så otroligt trött.
Jag blir ledsen, jag blir upprörd och förstår inte att man kan uttala sig som man gör emellanåt.

Några axplock av kommentarer jag fått idag...:

"Ni kanske inte behöver prata om Matias varje dag, utan lägga det lite åt sidan."

Jaha, hur ska jag och barnen kunna lägga Matias åt sidan?
Jaha..pratar vi om en bok, eller vad?
Varför ska vi inte prata om honom? Ska han glömmas bort helt, eller vad menar man?

"Barnen, blir ju så påminda hela tiden"

Jaha... Hur ska vi glömma, hur ska man kunna glömma sitt eget barn? Klart barnen ska få lära känna sin storebror på det sättet som är möjligt! Frågade personen om jag skulle plocka ner vartenda foto på Matias, plocka undan varje liten grej - för allt minner ju om Matias.
Så är det ju bara. Han är en del av mig, en del av barnen och vad då, påminns?
Barnen har mist sin storebror, de har rätt att sörja, vara ledsna, arga, upprörda emellanåt, för mig är det självklart!

Det handlar inte enbart om mig, det handlar om Tilda och Adrian, jag sörjer även över att de tvingas mista sin storebror. Jag hade velat ge dem så mycket annat i ryggsäcken, men nu blev det såhär.Och jag kan inte göra någonting åt det! Mer än att göra så gott jag kan, jag är bara människa!

"Du måste ju gå vidare. Det har ju gått så lång tid nu... För barnens skull."

Jaha, *suck* vad gör jag då? Jag får gå i försvar, försöka förklara, berätta att det inte har gått nån lång tid alls.Jag har tvingast till de mest makabra saker en människa kan göra.

Jag har begravt min son.

Barnen har mist sin storebror.
Varför, varför måste jag hela, hela tiden berätta försöka få andra att förstå?

Borde inte icke drabbade försöka förstå mig och barnen? Hur det är för oss? 1 år är ingenting kan jag tala om för er, sorgeår, pyttsan, en myt man sanbbt som attan måste avveckla!

Det har inte för mig iallfall, blivit "bättre", Matias är lika borta från mig idag som då. Saknaden har blivit jobbigare, nu var det så länge sedan jag fick se honom, prata med honom, röra vid honom och jag längtar så efter mitt barn - är jag konstig då? Om inte jag som mamma förstår riktigt vidden av allt, hur ska då de små kunna förstår?

Det är väl först nu, ja jag vet inte...Men nu börjar det gå upp ordentligt att detta är för alltid. Matias är för alltid borta, han kommer inte hem mer. Jag vet det.
Jag talar om det för Tilda och Adrian, det gör ont i de också! Mycket ont!

Det är mycket, mycket smärta, värk, sorg i att försöka förstå "aldrigheten" det är hemskt!
Borde strunta i att försöka förklara, berätta för de som inte vet, för jag blir så trött, så trött. Men jag kan inte låta bli.

Kan känna hur stort avståndet är mellan mig själv och icke drabbade stundtals, så stort är avståndet att inte ens orden kan överbrygga det och jag orkar inte ens försöka...

Jag fortsätter försöka - för Matias skulle, för Tildas skull, för Adrians skull, för min egen skull!.

Tänk om omgivningen på nåt sätt kunde begripa att det här går inte att fixa, det här löser sig inte!
Det fungerar på nåt sätt - jag går upp på morgonen, fixar barnen, andas igenom dagen, tar hand om hundarna, styr med Febe, räcker inte det? Vad kräver man mer av mig?
Tårarna bränner bakom ögonlocken.Jag är så himla jävla ledsen för att mitt barn är borta! Ledsen för att man inte förstår att barnen de små faktiskt också sörjer FORTFARANDE...

Klart dem gör, jag tycker att det vore väldigt, väldigt konstigt om dem inte reagerade - fortfarande. Det vi har tvingats anpassa oss efter, det är så horribelt, för både syskon och förälder. Det har inte ens gått 2 år!

Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att Adrian är ledsen ibland, jag tycker inte det är konstigt att Tilda är ledsen. Borde jag oroa mig för det? Att barnen är ledsna..?

Om de inte reagerar, och inte reagerade fortfarande - det tycker jag vore konstigt!
Har jag fastnat i sorgen? Nej, inte i mina ögon, men tänk vad skönt för andra att kunna tycka det åt mig! *suck*

En länk

Här måste ni titta in!!

Träffa andra som mist

Jag har icke, icke för ett ögonblick förstått helgen..Vi bara var, så många, så många...
Inga ord behövdes, en kram, ett lyssnande öra, en blick sa så mycket, så mycket!

Jag är så tagen av denna helg. 33 föräldrar var vi, 33 föräldrar som visste precis vad vi menade. 33 föräldrar..
Vilken kärlek, vilken omtanke, vilken kärlek..
Finner inga, absolut inga ord för att försöka berätta vad jag har fått förmånen av att uppleva.. Så otroligt mäktigt!

Tror som Marielle, Marcus lillasyster sa, innan Marianne åkte hit:
"Men, jag tror att alla barnen står i en stor rund ring och håller varandra i händerna som en kärleksring, kring er."

Tack Marielle för dem sååå starka vackra orden.

Inatt satt jag här ensam, jag tände ljus, många, många, många ljus inne i mitt sovrum. Ställde värmeljusen direkt på golvet.. För sååå många är vi, barn och föräldrar som har mist varandra. Satt tyst ,ensam, lyssnade högt på musik och bara kände all kärlek och värme som finns kring våra barn, och att vi har fått träffas!

Ja, som Tilda sa..Hon tittade i ett album som en förälder hade gjort till och för sitt barn. Där satt Tilda, de läste och mamman berättade.
När albumet slogs ihop.. Säger Tilda, varpå hon lägger hela sin hand på sista bladet: "Den här boken var bra!"
Sen sprang hon iväg och lekte med dem andra barnen.....

Vår "bok" fortsätter för all evigheten! Tack till er! Ni som var, ni som kunde,
jag är sååå tacksam över att ha fått möta er, fast omständigheterna kunde vara annorlunda..

Förståelse Nästa helg, ja då ska vi ha träff här i Söderköping. En träff för föräldrar som mist barn. Känns bra att få träffa varandra. Vi pratar "samma" språk, jag vet det.
Har ett så talande exempel, tycker jag. Pratade med Olle, Svantes pappa. Han frågade hur det är, och jag svarade "Ja, jag vet inte jag går liksom omkring och bara väntar!" Olle, sa direkt: "Åhhh, Tuija, vad jag känner igen det där, denna väntan, jag vet precis vad du menar!!!"

Kändes otroligt skönt och bra, att veta att han visste precis vad jag menade!Jag behövde inte förklara nåt mer om väntan!
Pratade sen med en "icke-drabbad", hittar inget annat ord..., sa samma sak då. Får till svar "Ja, men vad väntar du på?"...
Mmmm, så är det, vi som lever i detta helvete som det är att mista det bästa man har, vi förstår direkt och det är så otroligt skööönt! Man behöver inte förklara, berätta, "försvara" man kan bara säga precis som det är och vi förstår varann, direkt!

Mina ögon

Ni vet.. man kan verka glad, skratta lite, skoja, busa med barnen, se till att dem har haft kul idag... Men det gör så ont i hjärtat, det värker i hela mig nu. Saknaden efter Matias. Känns som om jag går itu. Så horribellt att Matias inte var med och sjöng och firade sin älskade lillebror, så tom är hans plats.

Men mina ögon lurar nog ingen. Så tomma på liv, bara smärta och sorg. Trots det så kämpar jag på...För barnens skull, dem små. Och Matias skull, han vill att jag fortsätter nu, nu utan honom. Vet vad han skulle säga nu: "Men mamma, ta det lugnt, det ordnar sig! Tänk positivt." Mmmmmm, jag kan inte det.

Änglarna?

"Änglarna hade fikapaus.." Mmm, så var det nog, så är det nog för allas våra barn.Änglarna hade fikapaus, vila, då hände det som inte får ske..

"Änglarna hade fikapaus." *Funderar igen och igen*, jag vet inte men det låter vackert och horribelt samtidigt.

"Vi behöver inte förstå allt som händer i den här världen."
Ja, det fann jag också tröst i, vi behöver inte förstå, begripa, finna mening med.. Vi behöver inte det.

"Änglarna hade fikapaus.." Ja, så var det nog.

Lite spridda tankar från mig, trött och kämpigt.

Overklighetskänslan

Tror att jag äntligen har hittat en samtalskontakt som ska fungera, jag hoppas på det. Var där i tisdags, ska nu gå varje tisdag bara det känns bra, att det är en dag i veckan kontinuerligt. Nå, första besöket där ja, jag grät mig igenom en hel timme. Kunde inte sluta, bara grät och grät och grät. Han satt tyst och lät mig föra samtalet, han bekräftade bara att det är normalt, att det är okey att känna såhär.
Ni vet, jag är så rädd för att jag ska reagera konstigt, onormalt att jag håller på att bli knäpp. Jo, det är sant!

Pratade en del om overklighetskänslan. För fortfarande är allting så himla overkligt! Känns inte som om det är sant, jag väntar ju varje dag. Känns som om jag är i en bubbla full med overklighetskänslor där jag bara väntar på att den ska spricka och "sanningen" ska komma fram - att det här bara är en lång, fruktansvärd mardröm.
Med förnuftet vet jag att det är sant, det ofattbara att Matias faktiskt är borta, men det är så svårt att handskas med, för det är det värsta man kan drabbas av som förälder! Att mista sitt barn!

Hela situationen är bara så overklig och horribel.

Känslostormar

Det tar aldrig slut lika lite som min kärlek till Matias gör. För som Olle Bergman skriver i sin bok "Pappa Svante är död" (rekommenderas varmt!) "Kärleken är starkare än döden" Så är det. Exakt så. Kärleken ÄR starkare än döden, mycket starkare!!

Vet snart inte vart jag ska göra av alla känslostormar, icke en aning. Helt oväntat från den ena stunden till den andra så vänder dettill tårar. Såg filmen "Vi fick låna en ängel" om Erik, som blev påkörd och dödad av ett rattfyllo. Eriks mamma säger nånstans i filmen,nåt om att "förut kunde jag vara jätteglad, eller jätteledsen, och visst är man glad ibland men inte som tidigare, det är mer som ett streck allting" Hon fångade mina känslor bra i dem orden. För så känns det.

Kommentar...

Öppnade Matias garderob....Åhh, alla kläder, alla Matias kläder - jag bara grät, grät och grät, högt. Borrade in mig i hans kläder, jag förstår inte det här. Vill inte förstå. Vill inte vara med alls vissa dagar, ändå...Vad har jag för val? Saknar, längtar efter mitt barn så jag går sönder.

Har tänkt på en sak...En del personer har sagt till mig: "Åh, Herre Gud det skulle jag aldrig klara av!" Nehej. Nehej och vad svarar man på det? "Inte jag heller"....Menar, min kärlek till Matias, mitt barn är lika stor som deras kärlek till sina barn. Så, jag menar tror någon att jag "klarar" det här bättre än vad dem skulle göra..? Nej. Som det är nu så har jag inget val. Man klarar inte - man överleva bara. Det jag vill få fram är väl att en sån kommentar kan kännas, tjaaaa, lite fånigt att försöka besvara...Min kärlek till Matias är lika stor som deras kärlek är till sina barn!

Berg och dalbanan

Har fått lov av Marie-Anne att dela med mig lite ur ett mail jag fick igår från henne. Marie-Anne, Marcus mamma: " ja du i dag vill jag vara där marcus är, men i morse skulle jag kämpa och för två dagar sen kände jag mig stark, detta är skit och för mycket"
Så är det för oss. Dessa berg och dalbanor, detta stormiga känsloliv, uppoch ned, sen upp och sen en djupdykning igen. Tror inte att någon som inte har varit där vi är, någonsin kan förstå vidden av att förlora sitt barn.
Önskar vid Gud att ingen skulle behöva tvingas till detta!

Halva jag är borta, barnen, de små och jag är kvar.

Fortfarande gööör det ont

"Lycka är att kunna le genom tårarna" som Mari-Ann skrev i min gästbok, ja det är stunder av lycka mitt i den outhärdliga sorgen. Visst finns stunderna av vila och ro, glädje stundvis, ja det gör det men som Lilian skriver "vi blir aldrig densamma mer" det är så sant, så sant. Själv kan jag känna mig som ett litet Ufo ibland...När man pratar med en del som inte alls vill höra, förstå att det FORTFARANDE (!!!!!?????)gör himla ont, kommer alltid göra! Jag kan inte heller skratta, och le för andras skull, jag är jag! Kommer aldrig att bli den samma Tuija som har funnits, men nåt annat, på ett annat sätt för jag kommer för alltid bära en livslång sorg över min förlorade son. Så är det bara. Han kommer alltid, alltid finnas med mig och barnen i allt vi gör.

Funderar ofta på hur det här påverkar barnen...Grunnar och försöker handskas med det också. Ingen av oss går obemärkt igenom ett sånt här trauma, det vore väl konstigt om vi inte sörjde. Med barnen är det ju annorlunda, rakt på sak, pratar en stund om det som skett för att sen leka vidare - det är skönt att se, att leken och glädjen finns i dem, för det gör det!
Tilda sa till mig en dag: "Mamma, Matias finns brevid dig!" Hon lät så bestämd och log, jag nickade sa väl nåt minns inte vad, varpå hon svarade: "Ja, det är bara det att han är osynlig nu!" Så enkelt är det för barn i vissa stunder. Den vetskapen och vissheten finns hos dem.

Tomas Sjödins ord

Har inga egna ord just nu..Citerar ur boken reservkraft av Tomas Sjödin. Lite kort.

I ett stycke i boken citeras sjukhusprästen Lars Björklund:

"En återkommande tanke är att det finns en fördold mening som en dag ska
uppenbaras. I väntan på den uppenbarelsen ska vi böja oss och tålmodigt vänta.
Men vissa händelser är såpass omöjliga att ens ge en fördold mening, så det måste vara meningslösa.
Att våga se det meningslösa är ett sätt att hantera livet." Slut citat Lars Björklund.

Boken fortsätter:
"Hur motsägelsefullt det än kan låta skänker det tröst att läsa att somligt i livet är meningslöst.
Först när det är sagt kan resten berättas om hur det svåraste och svartaste fick - eller blev till - en mening."

Rekommenderar denna bok starkt. Skriven av Tomas Sjödin.

Copyright ©2002 - 2007 Tuija